Mina förebilder

Vänner,

Jag började skriva det här inlägget sent igår kväll, men ögonen slocknade långsamt. När vi är här är det så mycket som händer, och ändå inte händer. Men om inte annat så är det alltid mycket som händer i huvudet.

Jag som annars älskar sociala medier och hittar mycket inspiration där, har lite svårt att kunna titta när vi är här. I bland känns det som att alla ska överträffa varandra i vem som lever det bästa livet, och så är vi här och ser det vi ser. Små fina barn och deras föräldrar som är glada bara de FÅR leva. Inget annat finns här.

Kommer ni ihåg att Mike var på en flickas begravning förra veckan, lilla S här från sjukhuset. Igår var de här för att hälsa på. Jag fick en chock först när jag såg mamman, så stark och fin komma rullandes med vagnen med deras lilla bebis i. Jag blev tårögd när jag kramade om henne hårt, men gjorde allt jag kunde för att inte börja gråta framför henne. Sen kom pappan och när jag kramade honom kunde jag inte hålla mig. Det var jobbigt, speciellt för att det var så konstigt att se dem utan henne och dockvagnen. Pappan sa att åh nej det var inte meningen att det skulle bli så här ledsamt. S har inte alls lidigt, hon var glad och pigg och även sista dagarna på Ersta sjukhem (sista anhalten innan himlen) och vi hade det fint på alla sätt.

I min hjärna kunde jag inte koppla att det var rätt föräldrar jag pratade med. Föräldrar som redan var uppe på avdelningen eftersom de bara hade fina minnen härifrån och från personalen. Föräldrarna till flickan som just begravts. Jag är obeskrivligt imponerad och jag kan inte finna ord att skriva för vad jag tycker om dem. Hjältar är ett. Att vara så starka för sin lilla flicka, och för sin nya, att förstå livet som inte många skulle kunna. Att kunna ta ett sånt besked att inte läkarna kan göra mer, och att sen fixa en grillfest i trädgården på Ersta sjukhem sista dagarna i livet, och se henne somna in med ett leende. Finare föräldrar skulle hon aldrig kunnat önska. Sen satt vi och pratade, så öppet. Jag är så tacksam för att jag fick träffa dem igår, så fina förebilder.

På kvällen firade vi livet och min pappas födelsedag med tårta och kramar.

Annars pysslar vi, leker, springer i korridoren, busar med de andra barnen och spelar spel. Favoriten är lekterapin där de också har en superhärlig uteplats där barnen kan springa.

Utsöndringen går fortfarande snabbt men inte lika turbo som första gångerna när hon var klar på 48 h (galet snabbt). Jag gissar på att vi åker hem imorgon fm ❤️

8 reaktioner till “Mina förebilder

  1. Ja, usch vilken verklighet en del lever i. Man får be en bön att man aldrig behöver uppleva det.💔
    Det är omöjligt att inte bli påverkad med sådant i sin närhet. Jag bodde på Astrid i två veckor med min son efter en olycka. Han älskade lekterapin och satt oxå i sandlådan med droppställningen vid sidan om.
    Nu hoppas vi på en snabb återhämtning och nu kan ni bocka av en till behandling!👏🏼

    Heja er❤️❤️❤️❤️

    1. Ja! Lekterapin är fantastisk!! ❤️❤️❤️
      Tusen tack!

  2. Vilka fantastiskt starka föräldrar! Och du och Micke också förstås ❤️ Tur att jag är själv på kontoret nu på morgonen så man kan fälla tårarna i ensamhet, du skriver så vackert ! Tusen kramar till er och än en gång måste jag bara säga tack för att du delar med dig av denna resa. ❤️

  3. Väldigt fint skrivet … ögonen tårades … Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig detta men dina skildringar får mig att bli mycket mer ödmjuk inför livet, att inte ta allt för givet. Kram och kärlek till er!

  4. Så fint skrivet!😭 🙏 Håller så med om att alla ska överträffa varandra i vem som lever det bästa och finaste livet på sociala medier. Livet är här och nu! Du är min nya idol, styrkekramar! 😘

    1. Åh va glad jag blir ❤️❤️❤️
      Ja det är så synd att pressen på människor blir så stor och det i sin tur kan bli depression och minskad självkänsla 😞
      Stor kram

Kommentera